Förlossningsberättelse och lite om dagarna innan.

Kvällen torsdagen 24 oktober kom min storasyster Sofia hit och plockade upp mej

och vi åkte till Vitalgym i Filipstad för ett träningspass.

Väl där kände jag mej sjukt omotiverad och tänkte att de här blir nog sista passet innan bebisen kommer.

Körde hur som helst axlar, traps och lite biceps.

Hade sammandragningar som vanligt, men de började kanske kännas lite grann jämfört med de "vanliga".

Jag kände av dem lite tillochfrån på natten till fredagen,

men inget som var jobbigt överhuvudtaget.

Jag gick in på bloggen min på morgonen och bläddra tillbaks till augusti 2012.

Jag läste att jag hade onda sammandragningar flera nätter redan 3 veckor innan Vidar kom till världen.

Visst det är ju ungefär 3 veckor kvar nu, så allt är väll som de ska tänkte jag.

Fredagmorgon blekte jag håret, städade här hemma, tog hand om tvätt.

När Vidar vaknade efter sin förmiddagslur åkte vi hem till Kväggen (mina föräldrar).

Hade några få sammandragningar under dagen, helt oregelbundna.

De kändes lite som mensvärk och bak i svanken.

Jag, mamma, lillebror och Vidar tog en promenad på eftermiddagen när Vidar blev trött.

Han somnade som en stock.

Under promenaden vart de lite skjut i sammandragningarna,

men de var ju ändå inte så jag trodde nått skulle vara på gång.

Jag nämnde ju därför ingenting för mamma heller,

eftersom jag var säker på att det var förvärkar.

Efter promenaden slutade de som väntat (för det var ju bara förvärkar!!!)  ;-)

Jag och Vidar åkte hem efter Vidar ätit kvällsmat.

Hemma höll min underbara man på att laga middag.

Potatisgratäng och lövbiff.

Han hade tom ordnat med efterrätt!! ..chokladpudding.

Vilken karl!

När Vidar somnat kvällen gick vi upp och slötittade på tv tillsammans.

Jag målade även nagellack på tårna, utan problem med tjockismagen :-)

När vi låg i soffan sa jag till Thommy att vi framöver måste ta lite magbilder som vi gjorde med Vidar.

Vi knäppte iallafall en bild på magen där i soffan som ja Instagramma.

Men, jag hade väll aldrig för mitt liv trott att de skulle bli den sista bilden på magen!!!

Jag gick ner och la mej vid 22 tiden medan Thommy satt kvar uppe vid tvn.

Sov lite halv dåligt då jag kände av sammandragningarna till och från.

Redan vid 23-tiden började Vidar att krångla.

Han gnällde och grät.

Han satte sig upp i sängen och vi gungade och stoppade om honom omvartannat.

Jag var DÖTRÖTT!!

Efter ungefär en timmas krångel somnar Vidar äntligen om igen!!!

SKÖNT!!

Jag la mej i sängen igen och är så nöjd över att jag äntligen skulle få sova.

Men, just då kommer en värk som inte är av denna värld!

Så jag klämmer tag i Thommys arm hårt som attan försöker andas så tyst som möjligt för att inte väcka Vidar som precis somnat men det är verkligen svårt att vara tyst!

Thommy frågar mej hur det går, men jag svarar inte.

Efter någon minuts värk avslutas den med något som känns som ett ordentligt knytnävsslag inne i magen rakt neråt och de knäpper/smäller till.

Nä nu hände det nått säger jag!!

Jag springer upp på toa för att kissa och när jag sitter på toan ser jag droppspår på golvet i hallen.

Visk/ropar efter Thommy som ligger kvar inne i sängen (vill inte att Vidar ska vakna igen).

Thommy kommer upp.

Jag vet inte om de rinner vatten!!!?! Eller om jag kissa på mej men de är nått på golvet!!

Klockan var nu ca 00:20, den 26 oktober natten till lördagen.

Thommy svarar:

De är nog vatten!!

Bara sekunderna efter kommer en ny värk och herrejävlar va den kändes.

Inser även här att det är vattnet som gått eftersom de rinner till och från hela tiden.

Thommy säger snabbt:

Nu ringer vi Sofia!!

Han visste att hon jobbade natt på förlossningen i Karlskoga,

då jag tidigare under dagen skämtsamt talat om att Sofia jobbar hela helgen..

Okej, det är vid det här laget det är praktiskt om man handlat hem grejer,

som typ förlossningsbindor (att ha när man kommer hem eller som nu, ifall vattnet går!)

Jag springer in i Vidars blivande rum, där vår gamla dubbelsäng finns och där jag även börjat packa en förlossningsväska.

Jag blir liggandes på sängen nästa värk, fy satan va ont de gjorde!!

Ropar på Thommy då de va så kraftiga att jag ville ha honom där under värken.

Men samtidigt vet jag att det säkert är bråttom och att jag inte har tid att uppehålla han under värkarna.

Han ringer förlossningen och syrran svarar.

Hon vill prata med mej.

Thommy springer upp och klär sej och sliter med några saker (typ kamera) och slänger ner i min opackade väska.

Hitills låg där bara lite bebiskläder, ett linne till mej, amningsbh och mobilladdare.

Syrran glömde fråga mej typ allt som hon vanligtvis frågar patienterna i telefon tror jag.

Men jag tror att jag är rätt smärttålig.

Och hon förstod antagligen att hon inte behövde fråga nått,

för ringer jag in mitt i natta så är det för att det verkligen är på gång.

Det enda jag uppfattade av samtalet var att hon sa:

Men de är väll lika bra att ni kommer in på en koll.

I efterhand påstår hon att hon sagt att vi ska lägga på och skynda oss och åka in!!!

Thommy ringer John och frågar om barnvakt.

Under tiden lyckas jag få på mej ett par mjukisbrallor och ett linne som lyckligtvis låg slängda där inne på sängen bättre begangnade.

I vanliga fall hade jag iaf velat hunnit duscha och satt på mej rena kläder osv.

Nu bara slängde jag på mej nått och kände mej rätt halvskabbig, men de strunta jag totalt i nu!

Thommy kör fram bilen ända till ytterdörren.

Värkarna kommer med bara 1-2 minuter i mellan så det tar sin lilla tid att få på sig skor och komma ut till bilen.

De vart ett par sommar tygskor (kanske inte det mest passande på hösten och i spöregnet)

Inte ens en jacka fick jag på mej och inte heller medpackat.

Ida och John hade slängt sej i bilen (de va vakna när Thommy ringde) och hade kört rally hit så Ida nästan spydde.

Så de var här på bara några minuter, som tur var!

Underligt att inte Vidar vaknat av kaoset som var här hemma.

Jag hade fått med mig 2 handdukar i handen att sitta på och tar mej ut till bilen med lite hjälp av Thommy.

Strax därefter kommer Ida och John och Thommy slänger sej i bilen och vi åker.

Det är ganska långt till karlskoga och Thommy kör som en dåre tyckte jag.

Värkarna kommer tätt och jag hänger i handtaget i taket på bilen och är ganska högljudd under värkarna.

Thommy försöker lugnande säga under varje värk: Nu lugnar du dej och du trycker inte på!!!!

När en värk slutar ringer jag mamma för att säga att de måste åka och hämta Vidar på morgonen då Ida & John skulle iväg på annat.

Mamma börjar ställa tusen frågor och just som nästa värk ska börja skriker jag bara:

JAG ORKAR INTE PRATA! ..så lägger vi på.

Syrran skickar sms under bilfärden för att ställa lite kompletterande frågor,

inför att vi ska komma in.

Jag hinner skriva ett par ord tillbaks i varje värkpaus.

De har ju ingen journal på mej eller nått och hon ville förbereda o skriva in oss och undra hur långt gången jag var osv.

Jag lyckas iaf skriva:

Vi är halvvägs.

Beräknad 20nov.

Får även iväg ett mess till Magda, kort och gott: vattnet gått, påväg in.

Vi åker in i rondellen i Karlskoga och fy faaan va ont de gör.

Jag gormar vidare i värkarna och vill bara att vi ska vara framme snart!

Slänger ett öga på klockan och se att det bara är iprincip minuten i mellan varje värk.

Thommy fortsätter att säga iochmed att värkarna kommer så tätt: Nä, nu får du lugna ner dej och du trycker inte på!!!

Som om jag skulle kunna hindra det på något sätt?!

Thommy parkerar direkt utanför dörren till akutintaget och ringer på klockan (dörren är låst).

En ny värk kommer där vi står vid dörren och jag skriker och klämmer Thommy i armen.

Thommy blir förbannad på tanten som aldrig öppnar dörren utan som istället står och pratar med en kollega!

Hon öppnar strax därefter och Thommy säger Det kommer barn här!!

Hon tänker antagligen, Jaja sånt här tar tid!

Hon kör fram en rullstol och jag kommenterar att hon lär ta bort den där kudden ur den för jag är plaskblöt i röva!!!

Hon låter den ligga så jag sätter mej och de rullar mej fort genom korridoren mot hissen upp till förlossningen.

Har ytterligare en värk i rullstolen.

När den avtar vid hissen frågar hon från akuten om jag kan gå själv och jag kliver upp ur rullstolen och går in i hissen.

Hon ska börja visa Thommy hur kodkortet fungerar så vi ska kunna åka upp själva.

Just då kommer en ny värk och jag fullständigt vrålar rätt ut.

Jag rycker tag i Thommy (som håller på att bli instruerad kodkortet) och jag skriker:

Ja skiter i de där jävla kortet , ja dör!!! ÅK!!

Tjejen från akuten blir superstressad och slutar visa Thommy och trycker istället in koden själv och åker med oss upp.

Här i hissen ändrades värkarna och de börjar liksom bränna fram på magen.

Jag vrålar och står dubbelvikt i hissen när hissdörren går upp på förlossningen.

Tjejen från akuten springer ut ur hissen och skriker: De kommer barn, det kommer barn och pekar med hela armarna mot hissen!!!

Utanför hissen står de redan redo och får ner mej i en rullstol och drar in oss på ett rum.

Jag kliver ur rullstolen bredvid sängen och blir ståendes i en värk, kan iprincip inte röra mej bara vråla.

De drar av mej alla kläder och på med en skjorta och får ner mej på sängen.

Barnmorskan säger att hon behöver undersöka mej och hon känner efter snabbt och säger:

Ja du är öppen 10 och kommer nog vilja börja krysta nu!

Vill du ha lustgas?!

Jag får lustgas och i värkpausen säger jag att jag är kissnödig.

De börjar prata om bäcken men det hinns inte med.

Så jag antar att jag inte var kissnödig i alla fall.

De börjar rycka o slita fram massa grejer inne på rummet och strax därefter kommer krystvärkarna.

Tar bort lustgasmasken och börjar trycka.

Tillskillnad mot Vidars förlossning (då krystvärkarna var i en timma) så kände ja nu hur något hände efter varje värk.

Han inte mer än börja trycka tror jag så var huvudet på väg ut.

Nästa värk var hela huvudet ute och barnmorskan säger att nästa värk kommer bebisen.

Just denhär värkpausen var fanimej den längsta av dem alla.

När man har en bebis som står halvvägs ute, gör det ondare än någon som inte fött barn kan föreställa sej.

Det är en sånn smärta att man garanterat skulle tuppat av i en smärtchock.

Men på nått praktiskt sätt gör man inte det, just när man föder barn :-)

Thommy säger att mina ögon såg ut som de skulle ploppa ut och jag skrek det högsta skrik man kan tänka sej (precis som inför sista krystvärken med Vidar).

Thommy försöker lugnande prata med mig i värkpausen om att nu snart får vi se om det är en pojke eller flicka (precis som jag i förväg bett honom att påminna mej om just i det här stadiet av förlossningen!)

Jag dämpar mej något och frågar barnmorskan om jag verkligen inte har en värk så jag får trycka ut den?!

Efter en stund kommer den efterlängtade värken och bebisen kommer ut.

Iprincip allt ont bara försvinner!

Bebisen skriker och de lägger den på min mage med en handduk över.

Jag frågar Thommy om han hunnit se vad det blev och det hade han inte.

Så vi lyfter tillsammans på handduken och kikar in och jag säger:

Det blev en flicka!!!

Glädjetårar.

Pussar från min man.

Vi har fått en Varga!!

Barnmorskan gratulerar, sätter armband på mej och Varga och Thommy klipper navelsträngen.

Barnmorskan säger:

De va tur ni kom in så fort, ni hann vara här max en kvart. Nästa gång får ni åka direkt. (De va ju de vi gjorde)

Men du, jag hann aldrig uppfatta ditt namn?! Säger hon till Thommy..

Allting var bra med Varga och jag behövdes inte sys eller nått.

Vilket jag trodde iochmed att allt gick så fort och jag bara hade krystvärkar i 4min.

Däremot fick jag väldigt kraftiga eftervärkar.

Så jag provade både akupunktur och tens.

Barnmorskan som satte nålarna för akupunkturen säger:

Ja, i vanliga fall ger vi smärtlindringen innan bebisen kommer ut, och skrattar.

Vattnet gick 00.20 och det var först då jag fick ONDA värkar.

Varga var ute 01:34.

Så allt som allt tog det 1 timma och 14min.

Så det var tur att vi hann in, hon hade likagärna kunnat kommit i bilen eller i hissen.

Hemma dröjde det ca 10min innan vi ringde Ida & John.

Kanske 10min till innan de kom.

Och i vanliga fall tar bilresan till karlskoga 45min (nu körde min man lite fortare dock).

Så vi hann i alla fall vara på förlossningen i ett par minuter!