De går väldigt up and down här så att säga.

Thommy var väldigt nära att hoppa av sin diet i förrgår, men igår verkar han kommit någorlunda på fötter igen.

 

Alltså Thommy blir på dåligt humör i vanliga fall om maten dröjer för länge. Men ändå kan nog ingen tänka sig in i hur han verkligen är nu, nu när ingen annan än jag är nära.

För kommer andra hit, så visst försöker han hålla ångan uppe.

De är nästan så man borde ha ständigt besök..

 

Nu när han är konstant hungrig och tillochmed hungrig när han precis ätit sitt mål, är han som ett ständigt åskmoln.

Antingen pratar han inget alls. Och om jag väl tilltalar honom med något som han absolut måste svara på så är det ett så irriterat argt svar som kommer, även om det handlar om något roligt!

 

Jag känner mej mestadels ivägen tyvärr.

Och jag har frågat och frågat mej själv, hur Jag ska stå ut i 9 veckor till..

 

Det känns som jag vill smyga såfort jag äter nått, för att inte han ska se.

I andra fall kanske tanta står gömd i skåpet och trycker i sej mat snabbt medan gubben är i ett annat rum bara för att inte visa att hon frossar. Jag försöker göra så med min mat, men bara för att inte han ska bli sugen!!

 

Det är nästan bäst när han inte är hemma överhuvudtaget tyvärr..

Igår var en sånn dag.

 

Han jobbade, när han kom från jobbet tog jag bilen och åkte till affären. När jag kom innanför dörren åkte han till gymmet och var inte hemma och duschad och klar förns vid 9 tiden. Då gick ju jag och Vidar ändå och sov.

 

Idag hade han fullt upp.. Jobb, träning & posering. Så han skulle inte komma hem förns bortåt kl 20 trodde han. Syrran och barnen tänkte komma och hälsa på oss i eftermiddag när de slutat dagis vid 4. Kul att träffa några som man faktiskt kan prata lite med..

 

Nog om det.

 

Igår när jag surfade runt lite kom jag in på en prematurmammas blogg. Hennes son föddes i vecka 24. De har legat på sjukhus sedan dess och kämpat mot diverse hot och sjukdomar.

Men efter ca 5 månader på sjukhuset och för bara ca 2 veckor sedan så orkade inte bebisen kämpa längre, utan somnade in.

 

Usch!! Tårar bara spruta när jag läste och jag fick stänga ner innan jag läst allt för många inlägg.

Jag började tänka vad som hänt om Vidar faktiskt kommit ut på Morsdag förra året.

Han hade då kommit i vecka 24 och Gud vet hur det hade slutat. Antingen som för denna familj, eller i sjukdomar för hela hans liv.

 

Som tur var valde han och stanna efter massa bricanyl och andra mediciner.

 

Nu tror jag ju att han var påväg ut för att jag härjade alldeles för mycket. Med massa träning på gymmet, 3 mil på cykeln, 3 mil klövjning i skogen, sov i vindskydd (eller faktiskt så tog jag min sovsäck och gick och la mej i blåbärsriset längre bort i skogen då det snarkades för högt i vindskyddet) massa stress, ensampass och för mycket tid på jobbet.

 

Av det lärde jag mej att lagom är bäst. Iallafall om man väntar barn.

 

 

Ingen är gladare än jag att han väntade med att se världen tills han var "färdig". För hur skulle våra dagar se ut om inte våran solstråle fanns i våra liv?!