Pappan åkte tidigt imorse, först skulle han förbi jobbet sedan vidare på konferens.

Tror vi bestämde något i still med att jag & Vidar ska hämta honom ikväll (pratade något i nattmössan).

Men jag misstänker att han hör av sej sen hur de blir.

 

Under förmiddagen har vi grejat hundar, tvättat kläder, tagit rätt på massa disk, städat upp efter Vidars badstund igår, lagt in massa kort i datorn, framkallat kort på nätet, betalat räkningar, kopierat lite papper, satt papper i pärmar, packat ut grejer i bilen som ska med till mina föräldrar och sen förstås matat, bytt blöja, matat, bytt blöja, matat, bytt blöja.

 

Nu sover Vidar, och jag har gjort mej själv iordning under tiden.

Bara han vaknar ska vi åka.

Eventuellt blir de en snabbis till stan innan vi åker vidare till mina föräldrar där vi tänkt spendera eftermiddagen!

 

Jag hade ett intressant samtal med min man igår när vi satt i soffan.

Vidar låg på pappas mage och snusa sött.

Jag säger: Jag önskar att han kunde bli lite större så man slipper vara så orolig att något ska hända honom!

Min man svarar: Det är det som är att vara Förälder, vi kommer aldrig sluta att oroa oss över att något ska hända honom!

Tänk att min man är så klok!

 

Jag tycker vi kommit in i det här att vara föräldrar och allting känns jättebra med det.

Men det är som sagt den där känslan man har i bakhuvudet, "tänk om något händer honom" osv som känns så fruktansvärt ovan!!

 

Det är nu man kan förstå sina egna föräldrar i de situationer då man fick ett Nej, då man ville göra vissa saker. Men det var ju enbart för att de brydde sej om en och var rädd om en!

 

Det är även märkligt, hur någon bara kan komma ut och vara 50-50 av just mej och Thommy,

och hur man kan älska den lilla varelse så fruktansvärt mycket redan vid första ögonblicket!

Man skulle vilja ta över all smärta åt honom, när han har magknip. Man berömmer och säger va du är duktig när han kissar eller bajsar, även om de händer på skötbordet mitt i blöjbytet och resulterar i att mamma eller pappa faktiskt får en stråle över sej.

Till och med pappa Thommy (som aldrig skulle byta en bajsblöja) öppnar gladerligen blöjan och säger Vilken duktig kille som har bajsat såååå mycket!!

Det är underligt hur saker bara kan vända sådär :-)