Allt började väll egentligen natten till onsdagen, då jag kände av värk bak i vänster njure. Värken var konstant men ändå hanterbar. Jag sov ganska dåligt, men framåt morgonen klingade värken av och jag var bara öm när man klämde bak på ryggen.

 

Men natten till torsdagen drog det igång igen.. Men denna gång var trycket i njuren värre och jag var uppe flera gånger, kunde inte sova, värmde vetevärmaren gång på gång och la över ryggen.

När det väl blev morgon minskade inte smärtan denna gång, den varade konstant hela torsdagen och lättade bara när jag la en rykande het vetevärmare över ryggen och jag istället kunde koncentrara mej på känslan av att de brände i skinnet.

När klockan var ca 03:00 natten till fredagen sprängde de så i njuren att ja inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag var tvungen att ringa någonstans. Visste inte om man kunde ringa förlossningen, det var ju ingen bebis påväg liksom. Men jag tänkte att de åtminstonde har koll på vad jag kan göra och hur bebisen kan påverkas så jag ringde dem. De tyckte jag skulle försöka avvakta och komma in till morgonen på koll istället..

Om ja inte klarade av de skulle jag ringa igen.

 

Jag vart lite sur, ja ringer ju inte i onödan liksom, ja ringde ju från början för jag inte stod ut.

Men då ska jag fan vänta tills de blir morgon då om de säger så..

Jag värmde på värmaren och somnade framåt 5-tiden (antagligen pga utmattning eftersom jag inte sovit på en evighet).

Thommy åkte till jobbet för jag skulle ju bara in på koll och få hjälp med smärtan mot njuren, inge barn på gång ju.

 

Jag gick upp och hade så ont att jag trodde ja skulle bli galen. Ja ringde in till förlossningen som sa att jag var välkommen när jag ville.

 

Jag slängde mej i bilen och självklart lyser tanklampan, SKIT!

Det tar massa extra tid då jag måste åka och tanka först. Jag grinar halva vägen till Karlskoga för att jag har så fruktanvärt ont och knappt klarar av att sitta. De gick nog lite fortare än hastighetsbegränsningen. Men jag tyckte de va bättre att köra själv för att komma fram fortast! Skulle jag ringa på skjuts skulle de ju innebära att jag var tvungen att sitta hemma och vänta in skjutsen först och jag var inte säker på att klara av det.

 

Kommer fram och självklart fungerar inte kortläsaren på parkeringsautomaten!!! Hittar några kronor i bilen som räcker ca 1½h. Jag får ju ändå åka hem strax tänkte jag.

Blev visad till en förlossningssal och satte mej på soffan där. Efter en stund kom en barnmorska som ville köra CTG och tog blodtryck mm.

 

Har konstant ont bak och kan bara ligga på sidan medan de kör CTG:n, som ser bra ut.

Efter en stund kommer en läkare in och ställer massa frågor och utan förvarning trycker/slår han till mej bak i ryggen och jag nästan studsar ur sängen, skriker rakt ut och tårarna sprutar.

Även han konstaterar att de onda sitter i njuren och vill skicka mej på ultraljud på njurarna.

Under tiden fick jag något morfin-liknande preparat mot smärtan. (som inte hjälper ett skvatt)

 

40min senare är de dax för mej att gå ner till röntgen, då gör de så ont att ja inte kan gå och en kille får köra ner mej med rullstol.

Jag har så ont att ja inte ens kan ha ögonen öppna och ser därför inte vilka sköterskor/läkare jag träffar. Ja får hjälp mellan rullstol och sängen på ultraljudsrummet och de gör så fruktansvärt ont att ligga att jag mest studsar runt och halvt skriker medan de undersöker.

Hör något om att jag har vätska i båda njurarna och efter en stund befinner jag mej på förlossningssalen igen.

Doktorn kommer tillbaks och samtidigt som jag får en morfinspruta av barnmorskan och annat smärtstillande av en annan står doktorn och förklarar att jag verkar ha ett njurstensanfall.

 

De står och klappar på mej en stund och efter ca 20min släpper de och jag har istället ett skönt snurr i huvudet.

Gick inte att beskriva vilken befrielse det var!

Börja tänka på parkeringstiden och ringer pappa som kommer och ordnar ny parkeringslapp.

 

Låg i sängen och halvsov hela dagen, på eftermiddagen kom Thommy och vi var pågång att åka hem.

Men!! Vi kommer på att jag inte kissat på hela dagen. Går på toan och det kommer inte en enda droppe.

Detta bekymrade doktorn och jag fick därför inte åka hem.

Blev tvingad att dricka massor och drack flera liter under kvällen.

Fick in tillbringare med dryck och en bm kommer in flera ggr under natten och säger att ja måste dricka heeela tiden. Det var jobbigt!

De börjar väll komma ut lite framåt morgonen men inte alls mycket!! Efter frukosten börjar smärtan komma tillbaks och blir bara värre och värre. Tillslut ligger jag bara och skriker och efter doktorn kommit in och säger att han vet precis hur njurstensanfall känns (då han haft det själv) kommer en BM och ger mej en ny morfinspruta (denna gång dubbelt så mycket mot dagen innan). Smärtan klingar inte av det minsta av sprutan och doktorn säger att de inte kan ge mej mer smärtstillande för bebisens skull.

Jag ska på röntgen istället.

 

Ligger och skriker i säkert en timma och de ända min man och BM kan göra är att sitta och klappa på mej..

De kör ner mej med rullstol till röntgen och där pumpar de i kontrast i armen på mej och tar bilder.

Men de vill att jag ska avvakta en timma och komma för att ta ytterligare nya bilder.

De kör upp mej på rummet igen.

 

Jag som trodde att man inte kunde ha de ondare, hade fel!!!

Under den timman blir det ännu värre och jag ligger och skriker att jag kommer att dö, spyr och vevar med ben och armar överallt.

När det väl är dax för nästa röntgen får de dra ner mej i sängen. Jag gick inte längre att flytta till en rullstol.

 

Dagen fortsätter lika illa som tidigare, jag skriker och grinar!!

..några timmar senare slocknar jag.

Jag antar att kroppen bara väljer att stänga av tillslut!!

 

Fick senare veta att de inte kunde se något på röntgen, bebisen låg tydligen ivägen..

Va hade de trott egentligen när man är i vecka 39 (38+6).

Och att antagligen ligger bebisen och klämmer åt urinledarna så vätska och stenar inte kan passera..

 

Allt lugnade sej på kvällen och de ville köra nt CTG för att kolla att bebis mådde bra trots allt och alla mediciner.

Vi körde en CTG som var bra.

Vi trodde vi skulle få åka hem.

 

BM frågade om jag ville hon skulle undersöka och kolla livmodertappen, så de gjorde hon.

De visade sej att jag var öppen 3,5cm och helt utplånad tapp.

Men jag hade ju inga värkar så de va inte på gång, men inom några dagar högst trodde BM.

Jag hade bara mina vanliga inte onda sammandragningar.