Jag har valt att vänta med detta inlägg och trodde att det skulle bli lättare att skriva det vid ett senare tillfälle.
Men så var det inte alls.


Vår familj är nu en mindre.
Det var för 2 veckor sedan, idag, som det konstaterades att Kaiza var riktigt sjuk.

Hon har de senaste åren lidit av svår kvalster- gräs- och lövträd-allegri.
Vilket resulterade i hudklåda, exem, sämre pälskvalité mm. Senaste säsongen märkte vi även att tassarna inte höll vid barmarkskörning, trots att vi inte körde på några "aggressiva" grusvägar eller speciellt långa streckor. Kanske var det så att även trampdynorna var extra känsliga pga hennes allergi, då hyn för övrigt var väldigt skör.

Hon gick på kortison för att dämpa klådan och regelbundna schamponeringar med receptbelagt schampo för att hålla hyn och doften i schakt.
Inomhus då hon utsätts mer för kvalser blev hon extra tät och rinnig i ögonen.

Vi har pratat mycket om det och sagt att så länge hon är levnadsglad och allert så får hon hänga med!!

Men under senaste vintersäsongen märktes att hon inte riktigt var som förut.
Hon ville med ut och köra, men orkade knappt lunka med mer än korta streckor.

För några veckor sedan kändes hon mer hängig på något sätt. Hon var inte glad av att umgås med de andra hundarna. Hon ville mer vara ifred för sig själv. 
När vi i torsdags dessutom konstaterade livmoderinflammation i kombination med juvertumörer beslutade Jag och Thommy tillsammans att hon inte skulle behöva lida mer.



Hon har levt ett händelserikt liv. Bott i flera olika familjer, kört många tävlingar och bland annat vunnit Polardistans 300.

Jag minns när hon kom till oss för några år sedan (först på prov) då fick jag snabbt för mej att hon kände sig som hemma direkt och bestämt sig för att nu har jag flyttat färdigt!! Här ska jag bo!!

Redan efter någon dag ville jag ta med henne på en bilfärd till mina föräldrar men när hon kröp allra längst in i sin hundkoja förstod jag, va rädd hon var för att åka härifrån.

Kaiza var precis som sin lillebror, Zigge, en pratglad hund. Man kunde sitta och prata i vanlig samtalston till henne och hon svarade. Hon slängde sej gärna på rygg, la framtassarna för ögonen, pratade lite, började simma med frambenen och pratade ännu mer.
Hennes främsta ljud lät ungefär såhär: Booouuuuu!!!



Ja de finns helt klart inga begränsningar på tårar..
Vi saknar henne enormt. Och det känns sorligt att se hennes hundgård stå tom.
Men minnena lever kvar..




En dam som avskydde vatten när hon flyttade hit,
började så småningom att gilla det. Här har hon hoppat ur båten
alldeles ensam för att få simma iland med de andra hundarna!!






Hundutställning i Simmatorp med husse

Lerig höstträning. Kaiza till Höger, gick i wheel med Iluk.




Paus på klövjetur längs Brattforsleden.





Kaiza och Husse vid lungälven.




Kaiza ledarhund höger.



Det finns inga ord som kan beskriva...
Vi ses igen skruttan...!