Jag såg att någon tycker att jag är dålig på att uppdatera här i bloggen. Allting är ju relativt och att ett inlägg om dagen är lite, vet jag inte om jag kan hålla med om riktigt.

Jag menar man har ju faktiskt mycket andra saker för sig om dagarna som är betydligt viktigare än att blogga tyvärr :-)

Dessutom visste jag inte att de fanns läsare som är så intresserad av mina tankar, ideér och aktiviteter, som väntar så ivrigt på nästa inlägg. Men det är ju roligt på sitt sätt :-)

Jaja..

Igårkväll när jag skulle gå och lägga mej kände jag att jag fick en enorm ångest. Ångest över hur jag ska kunna separeras ifrån Antti. För den dagen kommer ju, snabbare än man tror. Jag har nog aldrig mött en hund som berört mej såpass snabbt och lämnat så djupa spår som Antti. Dagen han ska åka hem till Finland igen kommer att bli en tung dag.

Men sedan försökte jag istället vända detta till något positivt. Istället för att tänka att Antti försvinner ifrån oss, faktiskt inse vilket privilegium att vi har fått träffat honom, haft honom boende hos oss under en tid och faktiskt (förhoppningsvis) får underbara avkommer efter honom och min tik Sila.

Inte bara av att sett hans meritlista, utan även nu efter jag lärt känna honom mer, så förstår jag ännu bättre innebörden av vad Matti sa till mej en sommardag tidigare i år:
Antti, once in a lifetime dog.

En så fruktansvärt trygg och stabil hund. Som kan lämnas i helt främmande händer, bland främmande hundar och tycker absolut inget är konstigt med detta. Han bara finner sig och är så cool-lugn. Inte ens en galet uppspelt terrier lyckades få igång honom. Han bara gick lungt och coolt förbi honom.

Sila och Antti lever som ett gammalt gift par skulle man kunna säga. Ja inte ett gammalt, grälande, gift par. Utan du vet det där paret som varit gifta i 60år och deras kärlek har bara blivit starkare med tiden och de litar full ut på varandra. Sila och Antti gör allting ihop, och likadant! De kan inte låta bli varandra alls..

Vi valde att hämta Antti tidigt i löpet, för att jag inte bara ville de skulle bli parning och sedan låta honom åka hem direkt. Jag ville att hundarna skulle få chansen att lära känna varandra och självklart att även vi hinner spendera tid med honom.

Det finns mycket ideér och åsikter om parningar. Men jag vill att de ska bli naturligt, i möjligaste mån.

Trots alla olika människors tankar och ideér om hur det ska gå till, så måste man ju ändå kunna tänka som så att:
I naturen, behövs ingen människa som står och pekar ut vilka individer som ska paras, samt hur många parningar som är lämpliga och när de får tillåtelse till detta.

Man måste kunna lita på hundarnas instinkt. De vet i många fall bättre än va vi människor gör.


Ett något djupare inlägg än vanligt blev det, men så kan det bli ibland.




Dagen har bestått av morgonpromenad, som iluk fick följa med på. Han sov dessutom inne natten som var och fick lite egen mystid med både matte och husse. Dagen fortsatte med arbete några timmar. Sedan hämtade jag x antal säckar hundfoder och sen när jag kom hem har jag umgåtts med hundarna och tagit hand om halva gräsmattan.

Ska se till att klippa färdigt om en liten stund.
Ikväll är Zigge lovad sängplatsen inne :-)

Hej så länge.