Många tror att om man har många hundar spelar det inte såå stor roll med en mer eller mindre.
Men tänk att det spelar en himla stor roll!! ..iaf om man går åt hållet: mindre.

Alla har en helt egen plats i familjen, hjärtat, ja överallt.
Det finns ingen av hundarna som är den andra lik. Alla har sina helt egna personligheter och egenheter. De är inte så konstigt de är ju helt egna individer.
När man då mister en så blir det såklart enormt tomt!!

Om man jämför med människor, inte heller där hittar du någon som är det andra lik. Visst de finns både man kan ha egenheter som kan vara lite lik eller påminna om varandras.
Men helt lika/kopior blir ju aldrig några.

Våra hundar är ju några vi lever med, inte ibland, utan dagligen. Precis som i en familj. Vi träffas ju hela tiden!! Vi äter ihop, vi hänger i soffan ihop, vi tränar ihop, vi skrattar ihop, gör utflykter ihop, vi har tråkigt ihop..
De mesta som händer i vardagen gör vi ju ihop!

De blir inte bara som en vän, som man kanske träffar vissa dagar, utan vi lever ju tillsammans som en familj.
När man då förlorar en, gör det en jäkla skillnad.

Ungefär som att säga till någon som blir av med ett syskon i en familj, men du har ju så många andra syskon.
De är väll klart att platsen just den fyllde blir tom!!


Även tanken då föräldrar säger till sina barn, vi skaffar inga djur, ni blir bara ledsna när de försvinner.
Vad är det för resonemang?!!

Klart som sjutton man blir ledsen. Men all glädje och kärlek de ger under sin levnadstid då?! Det övervinner ju allt!

Det skulle ju vara som att, nej vi skaffar oss inga vänner eller håller kontakt med släkten,
vi blir så ledsna när de försvinner!
De vore väll att försumma de goda i livet om nått!!

Man kan inte skydda sig mot allt. Och att försöka göra det vore verkligen att stänga in sej.

Man får vara ledsen, och man ska få vara ledsen. Även barn skulle förstå detta om man förklara varför det blev som de blev och varför kalle-kanin eller hönan-agda inte längre finns kvar.
Även de måste väll lära sig livets gång?!