Jag svarar

Postat av: Brittis

Underbar bild på din man, son och Sila (?) i soffan! Vidar är så lik Thommy att man blir full i skratt. Ser du det också?

 

Svar:

Ja det är Sila som ligger med dem i soffan.

Jag kan tyvärr inte alls se att Thommy och Vidar är lika.. Men det är säkert lättare för andra, än för mej som lever dem så nära inpå att kunna se sånt :-) Men de är roligt att de är så lika, även om jag inte kan se de!

 
 
Postat av: Lisen

Skulle vara roligt att få höra hur det kom sig att ni byggde drömmarnas hus och vid en sjö men sedan flytta ut i ingenstans? Ångrar ni er inte? :) Vill ni inte ha grannar alls? Och hur tänker ni kring att när Vidar vill vara med kompisar, då lär ni få köra honom en hel del än om ni bott mer i samhället? :)

 

Svar:
Oj, det här skulle kunna bli ett långt svar, men jag får försöka förklara det såpass kort jag kan.

 

Jag är uppväxt på landet och skulle inte vilja bo inne i stan. Har provat på lägenhets/stadsliv i 1 år och de räckte gott och väl för mej. Jag blev på tok för rastlös men ändå stressad av att bo inne i stan. På helgerna åkte vi mycket till mina svärföräldrars sommarstuga eller hem till mina föräldrar för att slippa stan.

 

När vi flyttade och skulle bygga hus var vi bara 2 hundsägare och det kändes underbart att flytta ut på landet.

Men allteftersom åren gick skaffade vi fler hundar och utökade vårt intresse för att hålla på med drag.

Körningen (barmark) var inte så optimal där vi bodde. Körningen (vinter) fungerade bra sålänge isarna var bra. Men vintersäsongen blev relativt kort eftersom vi inte kunde göra några banor på land och det ofta var stöp eller blankis på sjön.

För att få till längre körsträckor fick vi boxa hundarna och åka iväg med bilen och det blev i sin tur krångligt, tog massa extra tid och körningen blev inte längre så rolig med allt krångel därikring.

 

Alla utvecklas vi och när vi byggde huset ville vi en sak. Sedan med tiden så kändes de som vi ville mer ut i skogen, bygga iordning ett hus som inte skulle kännas pedant-perfekt utan ett mer hundanpassat hus så att säga.

 

Vi har inte ångrat oss en enda sekund. Jag var rädd att vi skulle göra det. Men de har alltid känts så rätt här. Det här känns mer som vi.. Och de passar så bra in i våra personligheter. Med ett gammalt uthus, vedbod, skogen rätt inpå knuten, timmrat hus.. Gå i långkalsongerna och slänga in en pinne i vedspisen. Bara spontant ut och sela hundar, slänga sej på cykel eller släde och bara köra så långt man känner för för stunden.

 

Att inte ha några grannar som kan störa sej på hundar eller annat är ju också ett plus, inga man kan bli osams med heller :-D

 

 

De här med att skjutsa barn kommer väll ingen ifrån oavsett om man bor i samhället eller på landet. Även om vi bott inne i en stad är det inte säkert Vidar haft vännerna i grannhuset, man låter ju inte heller en allt för liten pojk gå själv genom stan, utan får ju då gå och möta eller hämta med bilen iallafall.

Men chanserna hade ju varit större att han haft kompisar nära.

 

Bor man på landet är det något man får räkna med, att det blir mer att skjutsning till kompisar och aktiviteter och det har jag ingenting emot. Hade vi haft grannar här ute är det ju inte heller säkert att de haft barn i Vidars ålder för det.

 

Jag ser inga problem i att han följer med kompisar efter skolan och att jag sedan får åka och hämta honom, det är precis så det var för mej när jag var liten. När han sen blir äldre kan han ju faktiskt cykla eller åka moped de kilometrarna det är in till Nykroppa ibland också.


Sen hoppas vi ju såklart på att han ska få syskon som han kan leka med också.

 

Jag ser det mer som ett plus att bo i skogen, det finns ju så mycket mer spännande saker att göra och leka med här än inne i stan är min personliga mening..

 

2013-02-17 @ 11:58:00 Allmänt Permalink


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0