Förlossningsberättelse Del 2

Vi gick och la oss och sov, men sömnen varade inte allt för länge.
Det var nu natt till söndag 9 september.
Jag vaknade vid 2-tiden av att de sprängde något fruktansvärt i framförallt vänster njure igen.
Tryckte på larmknappen och BM kom och skulle gå och rådfråga doktorn.
Jag var halvt vansinnig på den förbannade njuren och skrek att jag med glädje skulle vilja donera den till någon elak jäkel!!
 
BM kom strax tillbaks och jag fick en ny spruta.
Väntade ca 30 min men den hade ingen som helst verkan. Eftersom jag ändå var öppen såpass mycket (fast inte onda värkar) ville hon flytta över oss från BB till förlossningen för att köra en ny CTG.
Ja kunde som vanligt under attackerna inte gå, utan Thommy fick bogsera mej över till en rullstol och vi flyttade in på en förlossningssal.
Där kördes CTG.
BM ringde på läkaren igen, men hon fick inte ge mej mer smärtstillande nu heller, då vi måste tänka på bebisen.
 
Istället erbjöd hon ett bad. Så vi tappade upp badet och där låg jag kanske en timma. Det kändes iaf lite bättre.
Efter badet ville hon göra en ny undersökning och jag var då öppen 4cm. Att jag öppnat mej var ingenting jag kände av alls. Vet jag om de berodde på att jag hade såpass ont av njurarna undertiden eller om de bara ändå inte hade känts av.
 
Var helt slut av att haft såpass mycket ont i flera dagar och fick akupunktur nålar satta pga njurarna. Fick nål uppe i huvudet, i båda händerna, mellan ögonbrynen och några bak i njuren.
Både jag och Thommy somnade till några timmar.
 
På morgonen hade det lugnat sej med njurarna.
BM som kom in berättade hurvida de disskutera att sätta igång förlossningen.
Doktorn sa att jag kommer inte bli bättre förns bebisen kommer ut, och samtidigt blir jag ju bara tröttare för varje dag som går med mediciner och dessa attacker.
 
De frågade om jag behövde mer sömn inför en förlossning.
Men just på morgonen kändes de lugnt i ryggen. Jag var mer orolig för när nästa attack skulle dra igång.
Jag sa att jag inte vet hur jag ska klara av förlossningen OM njurarna härjar samtidigt.
Värkarna har man ändå paus i. Men njurarna håller på konstant och det är en plåga att bara överleva för stunden när de drar igång. Hur skulle jag då dessutom klara av att hantera värkar på de plus att krysta ut en bebis samtidigt?!
Nej jag vågade inte chansa på att försöka vila upp mej mer. Bättre att köra nu när njurarna lugnat ner sej för stunden.
 
Tidigare hade jag sagt att jag inte vill ha EDA (ryggbedövning). Men funderade ikring OM njurarna drar igång att det kanske blir nödvändigt om EDA:n kan ta bort njurvärken iaf. Jag måste ju få pauser som relativt smärtfri annars skulle de aldrig gå förstod jag.
 
De blev bestämt att jag skulle sättas igång iochmed att en förlossning ändå verkade vara på gång inom de närmsta.
 
Thommy var och hämtade frukost till oss och hämtade lite saker på vår BB-sal. Det här kan ju ta tid visste jag. Så det kan vara bra att ha lite grejer här. Han la även grejer i kylen som vi tänkt ha medan man fördriver tiden under förlossningen.
 
Ca kl 10:00 söndag morgon tog BM hål på hinnorna. Jag låg sedan med CTG:n kopplad och hon sa att hon skulle titta in igen vid kl 11 om jag inte ringde något innan.
Jag passade på att blogga lite och Thommy vilade.
 
Sammandragningarna kom ungefär var 10:de minut, men de kändes inget (precis som vid alla andra gånger vi kört kurvan sen jag kom in i fredags).
Klockan närmade sej 11 och värkarna började kändes lite smått.
BM kom in och undersökte och konstaterade att inget hänt på en timma, hon sa att hon skulle prata med doktorn om värkstimulerande dropp.
Jag bad henne vänta lite till bara. De hade ju precis börjat kännas iallafall lite när värkarna kom. Jag ville ge de en chans att fungera av sej självt, tror det är de allra bästa.
 
BM föreslog att jag skulle ta ett bad, så Thommy tappade upp badkaret.
Jag hoppa i och tänkte här ska jag ligga några timmar, sedan får de bli upp och hoppa och gå i korridorren några timmar så det händer något.
Okej, det blir aldrig som man tänkt sej...
 
Jag hann inte ligga i badet speciellt många minuter innan värkarna började kännas rejält!!
De kom även väldigt tätt! Klockade inget men kände att de knappt hunnit släppa innan det var dax för en ny.
Sa till Thommy: FÅ UR MEJ UR BADET!!!
Thommy hjälpte mej upp o fick på mej sjukhuskläderna igen.
Väntade ut värken för att sedan springa till sängen innan nästa kom, för då ville ja inte stå upp helst!
 
Säger till Thommy nu fan ringer du hit någon för det här går inte, ja måste ha nått!
Han ringer på BM som förvånat undrar om jag känner av värkarna så redan.
Hon tyckte nog de kändes onödigt att undersöka såpass kort tid efter senaste kollen men kollar ändå.
Oj 6cm säger hon!!
Du kanske behöver lustgas??
JA TACK!! ..svara jag.
 
Hon starta den och sa hur jag skulle använda den.
Första värken gjorde den ingen nytta alls. Men andra! ..oj va snurrigt allt blev och va kul allt helt plötsligt blev.. Jag låg och asgarva åt BM och Thommy.. Jag hörde konstiga ljud ur andra änden av rummet men varken Thommy eller BM verka förstå vad jag yrade om.
 
Jag konstatera även va kissnödig jag var. Men med så täta värkar kunde ja inte gå upp. BM sa att de skulle försöka tappa mej. Men mitt i nästa värk skällde jag ut BM och USKAN och undra va fan de höll på med där nere??!! (det var nog en av de gånger jag vart lite otrevlig)
De kändes som de försökte stoppa in en slang där man inte ska stoppa in en slang ..fast de var väll i själva verket de de försökte göra också!
De gav sej iallafall utan att ha lyckats.
 
Jag sa till BM att de tryckte på som fan. Hon undra om ja ville hon skulle kolla, vilket hon gjorde.
OJ igen, öppen 10, fast med en liten kant kvar!!
De kändes inte riktigt som om man hann med.
 
Hallå, jag ska ju vara uppe och gå. Och dricka energidryck och äta riskakor..
Allt blev kvar liggandes i kylen och bortglömt iochmed att allt gick så fort.
 
Kände aldrig av njurarna under förlossningen och inte heller efter! Var inte ens öm om man nuddade bak i ryggen längre, allt hade bara släppt.
 
De här ska ju dröja en hel dag iaf trodde jag, inte typ en timma!!
Bm och uskan höll på och greja med allt möjligt hela tiden, de såg lite stressade ut och sprang runt i rummet medan jag gorma i lustgasmasken under värkarna, drack saft och förde normala samtal med thommy mellan värkarna.
 
Jag konstaterade att jag var hungrig mellan 2 värkar och att tjejerna missa sin lunch.
Men de bara skratta åt mej.
BM ville hjälpa till och få bort kanten under några värkar och ville även få upp mej på knä hängande över huvudändan i sängen.
Jag minns att ja tyckte de gick segt att få bort den där kanten och för bebisen att tränga ner!
Men BM sa att allt får inte gå såhär fort, de är bra om något tar lite längre tid.

Fick några sterila kvaddlar lagda fram i ungefär troslinjen och de sved som gettingstick precis som jag hört. När de sedan gett sej att svida vet jag inte om jag heller hade någon nytta av dem.. Men åandrasidan kan jag ju inte veta hur ont de gjort om jag inte fått dem.
 
La mej i sängen igen då jag inte orka stå på knä.
13:45 började krystvärkarna och BM bad mej försöka vara utan lustgasen.
Lustgasen tyckte jag funkade bra en liten stund i början. Sedan vet jag inte om jag kan påstå att den tog bort någon smärta. Det var mer att man fick något att koncentrera sig på under värkarna liksom.
Jag la bort den och körde på utan nått.
De skulle försöka att tappa mej igen och denna gång gick de bättre, fyy va kissnödig jag hade varit!
Efter nästan 1 timmas krystande kom lill-plutten ut 14:44.
 
Sista timman var tuff, hela jag var genomsvett och satan va jobbigt det var.
Någonstanns i en av krystvärkarna hörs en smäll som ett pistolskott genom rummet!
Jag ser även BM spärrar upp ögonen och tänker då att de va inte alls ett ljud jag själv hittat på.
Jag skriker: Va fan va de?!! funderar en stund och lägger till ..jag tror ja bröt svanskotan!
BM säger inte så mycket om de, men hon såg lite bekymrad ut..
 
Värst var nästsista och sista krystvärken. Inför sista värken var huvud och armar ute och värken tar slut.
Någonstanns i mitt undermedvetna vet jag att det är nu man INTE ska trycka utan att ha en värk. Då kan de bli väldigt mycket att sy sen.
 
Så på något sätt lyckas jag hålla emot, samtidigt som jag verkligen VRÅLAR då det gör något fruktansvärt ont samtidigt som det känns som någon står med en blåslampa i muffen!
(Thommy berätta efteråt att jag hade ögon som fotbollar!)
 
Aldrig har en värkpaus varit så lång som denna. Stackars barn borde fått en chock att komma ut till detta oväsen. Jag känner tillslut något som börjar kännas som en värk, men måste ändå dubbelkolla med BM om jag verkligen får trycka på? Hon känner på magen och säger tryck du.
Trycker till och poff all smärta bara släpper!!!
 
De håller bebis hängandes lite upp och ner och torkar av och jag ser en rumpa och en stor pung.
Det blev en pöjk!! säger jag.
Jag minns att jag tyckte han såg stor ut på något sätt.
 
Jag får upp han på bröstet och han är ju mest skrynklig och röd och det är svårt att få en uppfattning om hur han faktiskt ser ut..
Han kom som Stålmannen, ena armen var med huvudet ut :-)
 
De frågar om Thommy vill klippa navelsträngen och jag svarar snabbt:
Ja! Det är klart han ska! (Jag visste ju att han redan innan sagt att han kommer aldrig att klippa)
Men han tar tag i saxen och klipper minsann.
Han berättade efteråt, att efter va jag gått igenom så kunde ju inte han minsann säga nej till att klippa navelsträngen. De va väll de minsta han borde klara av!
 
Frågar barnmorskan hur söndertrasad jag blev och hon säger ingenting vad jag kan se.
Åh, herregud jag som va säker på att allt skulle gå sönder! ..och inte minst efter den smärta det faktiskt är när bebisen kommer ut.
 
Personalen som går på övertid och tackar för sej och går hem.
Vi får istället in 2st nya som ska "göra färdigt".
Hon undersöker mej och hittar 2 som små skavsår på insidan och frågar om jag vill att hon ska sy dem,
för de behövs inte sys sa hon.
Jag sa: Jag har ingen aning så bestäm du..
Och hon sa: har man riktig otur så kan de växa ihop med varandra.
Så hon satte ett stygn på ena sidan.
 
Jag trodde de skulle kännas något fruktansvärt att sy, men de gjorde de ju inte. De spraya på bedövningsspray först, men den SVED!!! Bara de gått någon minut och de sluta svi gick de bra. De ända jag kände var hur hon drog i tråden liksom, men de gjorde inget som helst ont och jag kände inte ens att hon stack i nålen.
 
Det var dax för vägning och mätning och det var minsann inte någon liten bebis vi fått.
(visst han är ju pluttliten men ändå stor)
3495gram!! och är född i vecka 39+0.
 
 
Kan sammanfatta det hela efteråt att Njurstensanfall var värre än Förlossningen allt som allt.
Även om smärtan när bebisen precis just kommer ut är värre, men den varar ju så korttid och försvinner så fort!
Frågan som många ställt direkt efteråt är om syskon, alltså om jag kan tänka mej att föda barn igen.
Och de kan jag absolut!
 
Visst de gick snabbt!!
Från att värkarna börja tog det 3h 44min.
Men det var intensivt å andrasidan :-)
..och en trasig svanskota också då förståss.. undra om jag kommer kunna sitta på en cykel igen..?! :-)
 
Lånad bild från faster Mimmis blogg (www.mejmej.blogg.se)
 
 
2012-09-17 @ 12:19:00 Allmänt Permalink


Kommentarer
Postat av: Lisen

gud vad roligt och intressant att få läsa din berättelse,,..tack för att du delade med dig,,.kram

2012-09-17 @ 14:32:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0