Funderar på hur det egentligen ligger till. Är det helt enkelt Gud som har humor? Eller är det bara jag som har otur..?? Jag tror mest på det första alternativet om jag ska vara ärlig.
Den här sommaren/hösten har det mer eller mindre alltid av någon jäkla anledning öst ner när vi kört hundarna.

Det är som en magisk-knapp. Att när jag släpper knappen på den sista pistolhaken precis fäst i den sista hundens sele för att sedan hoppa på fyrhjulingen och köra, så bara öppnar sej himlen och det öser ner. Körde 2 turer igår. Först 3 av hundarna med fyrhjuling, sedan hem och bytte och thommy körde 2 med fyrhjulingen och jag efter med 1 hund och trehjuling.


Jag skäms för att säga det, men jag har faktiskt underskattat Divine något fruktansvärt. Av någon anledning så har jag fått för mej att hon inte är någe bra att köra med. Men jag har haft så (ursäkta mej uttrycket men..) jävla fel!! Hon är faktiskt en riktig toppen draghund!

Jag körde henne i 1-spann med trehjulingen igår nästan 6km och hon e fan helt klockren. Vi har riktiga mördarbackar för att köra 1 hund med trehjuling. Igår var de verkligen flygande start för henne. Hon var mer i luften än på marken och då börjar våran väg med mördarbacke nr 1.


Hon går alltid att lita på när jag tänker tillbaka. Hon är lite större byggd än de andra tikarna och visst kör man henne i flerspann kan hon maska någon enstaka gång då och då. Men det är väll självklart att det är okej att vila under någon kortare stund och bara springa med. Bara man inte gör det mer eller mindre konstant!


Hon gick på så fint och bra igår. De går inte super fort. Men vad kan jag kräva av henne? Hon är väldigt otränad efter sommaren hon drar mej och cykel som väger säkert närmre 80kg ihop och hon var verkligen framåt hela tiden. Hon är den av hundarna som har så fruktansvärt lätt att lägga på sej extra kilon. Och blir vädigt lätt flåsig och trött.


Det är väll det som är malamute eller?? Hon drar tungt och gör de såpass fort hon orkar. Det ska inte gå super fort, men hon ska ha viljan att fortsätta framåt trots att det tar emot. Är det tugnt och uppför så går man åtminstonde med spända linor för att ta sej upp. Man ger inte upp.


När jag tänker tillbaks på vinterns tävlingar då jag körde mina första 3. Divine är jävligt bra att ha. När de börjar bli tråkigt och enformigt och de andra tycker att det är så där. Då lägger rätt som det är Divine i nästa växel och peppar alla andra hundarna och de kommer helt nya krafter från ingenstanns.


Är vädligt ledsen Divine att jag haft så fel tankar om dej. Börjar starkt fundera om vilka hundar jag ska tävla med i vinter då det gäller flerspann..
Vårat mål med den kommande vintern är inte att jaga placeringar. Utan att få så många fina upplevelser och minnen som möjligt. Och att ta oss runt banorna, långa som korta, inom utsatt tid.
En hund börjar tyvärr verkar falla bort ur den bilden nu. De verkade såå lovande först, men har nu visat hela sommaren/hösten att konstant fuska och inte hjälpa till ett smack och verkar mer fokuserad på att känna sej osäker mot de andra hundarna och vill hellre bråka än att hjälpa till.. :-( en bromskloss helt enkelt. Men skrika som mest i starten de går bra!


Men är det inte konstigt egentligen. Malamuten är ingen sprint hund. Ändå går alla tävlingar ut på att vara så snabba som möjligt och jaga den bästa tiden. Borde man inte egentligen ha vikt krav och att man ska komma imål inom utsatt tid. Antingen klarar man det eller så klarar man det inte. Sen om man kom först eller inte har ingen betydelse??? Annars vill ju såklart folk få snabbare och snabbare malamuter??? Om alltid snabbast vinner??



Jaja i mitt inlägg ville jag mest komma fram till detta..
Sorry Vini-pini! You still my one and only Diva!!