"När jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sådan fantastisk historia -rolig, drastisk och hemsk på samma gång.

Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tänka sig två tomater som traskar på små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa, mun på tomaternan och kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen, wrooom, alltid en lastbil med flak, jag minns att den var vit.

Lastbilen mosade den ena tomaten och fortsatte likgiltigt ut ur historien utan att stanna. Den var bara en stor, obeveklig makt som råkade passera och utan att tänka på det eller bry sig det minsta krossade det som kom i dess väg.
Den andra tomatens replik till sin överkörda kamrat är både förskräcklig och sann och underbart humoristisk:
"Kom Ketchup, så går vi!"

Först kan man uppfatta repliken som rå och hjärtlös. Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga något så grymt till någon som krossats fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den oskadade tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig om och erkänner det som hänt, accepterar det som måste accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare. Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig upp och fortsätta.
Inte längre som tomat - den överkörda tomaten är alltför mosad, alltför förändrad för att någonsin kallas tomat igen
-utan som något annat som också är okej att vara: Ketchup!
Kom Ketchup, så går vi!

Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede och mosade dig sönder och samman, men du finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans.   
Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hörde, och som förändrade och stakade ut mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!"

- Jonas Gardell ur boken: Jenny